Lite förtjust i Lammträsk

Aloha! Fortfarande firar amelerna sommarlov (eller sommarjobb) på var sitt håll, menandes att den mycket påväntade gemensamma länken inte ännu heller blivit av. Någon dag gör den det säkert.

Inte motiverad av de andra kamelernas frånvaro på bloggen sprätte den fysikälskande kamelen ut på länk i det dunkla sommarvädret idag. Det var både lite trevligt och lite jobbigt - det vill säga just bra. Näst i tur står en hög spenatplättar!

Och har jag annars berättat att samtliga för någon vecka sedan mottagna resultat fick mig att visa tummen upp mot ett deltagande i HCR 2016, ses där!

/FÄäääää

Juni eller Sommarmånaden som var regning

Det känns som en evighet sedan månaden bytte till juni. Juni började med en sjuk sömnbrist; den sista söndagen i maj skrattade jag åt att jag kom hem samma tid som jag skulle vara på jobb följande morgon. I samma veva började det nya jobbet, som var snäppet tyngre än att sitta på sin rumpa i bibbslan hela dagen, resultatet var naturligtvis en sommarflunsa. Men mot slutet började det organisera upp sig mot en normal träningsfrekvens igen!

Mitt juni bestod av: 18 lediga dagar, varav sex var flunsadagar. Sex gympass, men inga vidare framsteg på chin-fronten. Två och en halv orienteringsgånger. Två länkar på sammanlagt 11 km. En cykellänk på 22,7 km. 

Frågan är, vad gjorde de andra kamelerna i juni?

/Fysikälskaren

Pommes noisettes och annan återhämtningsmat

Tjabba, och välkommen också till er två som vågat klicka in er på tres camelios blogg från Mexico!

Idag började jag dagen med att tillsammans med de charmiga huvudpersonerna i Stockholm Noir-serien ligga på bakgården och suga i mig UV-strålning (och IR och mitä näitä nyt on). Trotsandes alla sägner om att solande gör en lös och lä i lederna rustade jag sedan ut mig på länk, i den nya Jukola-skjortan.

Det blev en länk på ungefär 5,5 km, samma länk som jag faktiskt sprang redan i måndags. Då, på måndagen, var det så tungt, så tungt och jag blev tvungen att gå flera gånger samtidigt som jag förundrades över att jag någonsin orkade ens delta i någon halvmarathon. Detta var också orsaken till att jag sprang precis samma runda idag: jag ville ha totalt jämförbara värden mellan gångerna, för att se (och spekulera och gissa) om det är konditionen, löptekniken eller psyket som hunnit dala ner sedan HCR. Nå, inte vet jag vilken det är, men idag kändes rundan redan avsevärt angenämare.

Ovan måndagen, nedan idag.

Så ja, hm. Kanske jag ska försöka börja få in tå länkar i veckan igen. När jag tar en titt i träningsdagboken märker jag nämligen att jag ju nog trots allt tränade en gnutta för halvmartsaren. En annan sak som jag märker är att det är två och en halv månad sedan jag senast sprungit en länk med farten under 7 min/km.

/Fysikaren

Åkern, vägen och skogen

Nejmen vad roligt att logga in och få se att vi fortsättningsvis har en sidvisning eller två om dagen.

För att idag i tankarna finnas hos alla de hurtiga gubbstruttar och tantor som i Danmark cyklat 294 km runt Själland, så måste även jag rusta ut mig på cykellänk idag. 22,7 km cyklade jag, först genom ett antal åkrar, sedan längs med en tråkig och bullrig ring III och till sist genom en liten skog och raka vägen hem. Och med nytrampade ben passade det ju bra att åka iväg till jobbet sedan.

Imorgon är det meningen att det ska bli länkdag, eftersom jag har som tanke att ta upp löphobbyn igen efter en liten paus som i princip varat ända sedan HCR. Tjoho!

/Fäfäfäfä

Fysikälskaren & 1373 andra

Men hallå! En av kamelisarna börjar så där sakta men säkert vara back on track, medan de andra kamelisarna nu sysslar vad de sysslar med...

I lördags blev det som tidigare nämnt dags för mitt tredje Venla-lopp, denna gång i form av startsträckan. Även om jag denna gång klarat mig utan bihåleinflammation hade jag ändå en gammal flunsa i bagaget då jag till pansarvagnens skott spurtade (relativt begrepp) iväg, och därför var jag nog inte heller allt för nervös då jag tillsammans med knappa 1400 andra tanter stegade in i egentliga Finlands skogar.

Det enda jag på förhand var lite orolig över var sträckan på 8,0 km - en sträcka av den längd att jag aldrig förr orienterat den - men det gick hemskt bra, en orsak till vilket ju kan ligga i att man i Jukola och Venla ju trots allt inte behöver anstränga sig allt för mycket i orienteringsväg, speciellt inte där i svansändan där jag allt som oftast brukar hålla hus.

Tiden var nu inte någon av de bästa, men som sagt är jag alldeles nöjd över mig själv, med tanke på omständigheterna. Vår slutplacering låg sedan på 1109 av 1305 i mål komna lag.

Denna vecka har jag planerat att ta mig i kragen vad gäller gymbesökandet, likaså ska jag försöka ta mig ut på en liten springlänk. Så det blir nog bra, nog!

/FÄ

Ixodes ricinus

Igår fick jag äran att själv på jobbet välja vilken våning jag ville figurera i under dagens lopp, och valet föll då på den fjärde våningen. Som den hissprotestant jag ibland låtsas vara resulterade detta i en hel rad springande upp och ned för trappor, upp och ner, upp och ner. Idag valde jag första våningen.

Som väntat efter en dylik dag och dåligt med sömn var jag dödstrött när jag äntligen steg in genom hemmets dörrar. Ingen tid att förlora - packade snabbt ihop skor, långa byxor och orienteringsföreningens jacka, och satte mig för omväxlings skull på det högra sätet i bilen, detta för att hinna trycka i mig en smörgås medan papsen rattade oss till startplatsen.

Jag borde ha vetat att det var en dag då det bästa man kan göra är att bli hemma. Då man är dödstrött redan på morgonen och blir det sällan bra att åtta trappfyllda timmar senare tvinga sig till någon form av träning. Skadan är på alla plan större än nyttan.

Med den annalkande 8 km långa Venla-banan i bakhuvudet traskade jag iväg till start där en 5 km lång bana väntade mig. Jag orkade inte springa, benen höll inte. Pulsen steg inte. Jag traskade framåt i lugn fart, försökte mig på några joggande steg nu och då då terrängen blev något jämnare. Den första kontrollen tog det 25 minuter och en fråga om hjälp att hitta. Den andra kontrollen tog ytterligare 20 minuter och ett litet pesande. På väg till den tredje kontrollen irrade jag bort mig alldeles totalt, länge sedan om jag någonsin ens varit så oskärpt att jag gjort kilometerlånga bommar. Med värkande fötter satte jag mig på huk och vek ut hela kartan, försökte hitta mig själv. Jag hittade mig själv, och traskade raka vägen till målet.

Historiens lärdom är att man måste kunna lyssna till sin kropp. Om både den fysiska och den psykiska konditionen för dagen är på randen av ett ihopsjunkande är det bäst att man tar en lugn kväll, går och lägger sig tidigt. Man bevisar ingenting om varken motivation eller kondition genom att totalt utmattad sjunka ihop på en spånbana.

Så kvar återstår en orienteringsgång före öppningsetappen i mitt tredje Venla-kavle. Yolo.

/Fysikälskaren

PS. Igår gjorde jag också för första gången i mitt liv bekantskap med en fästing, från mitt armveck plcokade jag bort den!

Maj med provet

Men ser man på fan, månaden har ju bytt också!

Fjorton stycken vilodagar. Åtta stycken cykellänkar (170 km). Tre stycken länkar (32 km). Tre stycken gympass. Två stycken orienteringsbanor (5 km + 5 km). Maj var nog ingen höjdare. Men oj vad man ser fram emot sommaren, ack sommaren!

/Fä