Ixodes ricinus

Igår fick jag äran att själv på jobbet välja vilken våning jag ville figurera i under dagens lopp, och valet föll då på den fjärde våningen. Som den hissprotestant jag ibland låtsas vara resulterade detta i en hel rad springande upp och ned för trappor, upp och ner, upp och ner. Idag valde jag första våningen.

Som väntat efter en dylik dag och dåligt med sömn var jag dödstrött när jag äntligen steg in genom hemmets dörrar. Ingen tid att förlora - packade snabbt ihop skor, långa byxor och orienteringsföreningens jacka, och satte mig för omväxlings skull på det högra sätet i bilen, detta för att hinna trycka i mig en smörgås medan papsen rattade oss till startplatsen.

Jag borde ha vetat att det var en dag då det bästa man kan göra är att bli hemma. Då man är dödstrött redan på morgonen och blir det sällan bra att åtta trappfyllda timmar senare tvinga sig till någon form av träning. Skadan är på alla plan större än nyttan.

Med den annalkande 8 km långa Venla-banan i bakhuvudet traskade jag iväg till start där en 5 km lång bana väntade mig. Jag orkade inte springa, benen höll inte. Pulsen steg inte. Jag traskade framåt i lugn fart, försökte mig på några joggande steg nu och då då terrängen blev något jämnare. Den första kontrollen tog det 25 minuter och en fråga om hjälp att hitta. Den andra kontrollen tog ytterligare 20 minuter och ett litet pesande. På väg till den tredje kontrollen irrade jag bort mig alldeles totalt, länge sedan om jag någonsin ens varit så oskärpt att jag gjort kilometerlånga bommar. Med värkande fötter satte jag mig på huk och vek ut hela kartan, försökte hitta mig själv. Jag hittade mig själv, och traskade raka vägen till målet.

Historiens lärdom är att man måste kunna lyssna till sin kropp. Om både den fysiska och den psykiska konditionen för dagen är på randen av ett ihopsjunkande är det bäst att man tar en lugn kväll, går och lägger sig tidigt. Man bevisar ingenting om varken motivation eller kondition genom att totalt utmattad sjunka ihop på en spånbana.

Så kvar återstår en orienteringsgång före öppningsetappen i mitt tredje Venla-kavle. Yolo.

/Fysikälskaren

PS. Igår gjorde jag också för första gången i mitt liv bekantskap med en fästing, från mitt armveck plcokade jag bort den!

Mera morgonmål

Som ni kanske mins, så har våran allas vän FÄ delat med sig sitt recept på färskgröt i detta inlägg. Och i samma veva kommer ni säkert ihåg mitt morgonmåls tips var jag hypade om min nya vän kvinoan. Så, ni tänker kanske nu att hur förhåller sig nu dessa två inlägg ihop me varandra, annat än på morgonmåls fronten. Jo jag ska berätta.

Hör och häpna. Nä, nu blev det för dramatiskt. Vi prövar på nytt.

Alltså, som höjdpunkten på en övernattning som höll hus hoss FÄ, fick jag testa hennes riktigt kända färskgröt. Riktigt färskigt och fräscht var det, men kanske en aning för hälsosamt för mig, jag som oftas använder socker, smör och grädde i allting, så ni förstår kanske. Men anyways, jag bestämde mig för att inspireras av våran kamrat och mixade ihop något som kan kanske kallas färskgröt, mestadels för att det innehåller havregryn. Och detdär med kvinoa, det var inte nå bra sen heller. Smaken och lukten tillfredställde inte mig och priset på varan steg också upp i skyn, så något annat måste hittas. Och då kommer bulgur in i bilden. Rikligt med protein, fiber och minimalt med socker. Och en studerandebudget gråter inte allt för högt vid inköpet av detta. Så bulgur fick det bli  Och det passar faktiskt suveränt i min färskgröt.

Så detta behöver du:

½dl bulgur
½dl extra fibriga havregryn
½dl havregryn med olika frön etc.
1 msk riktig kakaopulver (inga oboy eller andra sockerblandningar hör ej hemma här, äkta vara ska det vara)
2dl kokande vatten
1dl soijamjölk

Blanda bulgur, havregryn och kakao. Tillsätt vattent. Blanda. Tillsätt mjölken. Blanda. LÅt stå i kylskåpen över natten. Toppa med nötter och superbär. Om slutsatsen är lite för bitter och osöt i smak, använd t.ex. honung för att tillfredställa söttanden.

Ps. Detta slutar i en ganska stor portion, så om du inte har en så stor aptit på morgonen eller annars bara inte har användning av extra stora portioner, så kan du lämna hälften till näsan morgon eller helt enkelt göra bara hälften eller 2/3 av original mängden.

Appelsinjuice och te är superbra sällskap!

/BEBEH

Morgis

Då väckarklockan pinglade till för två timmar sedan var det åter igen dags för en morgonlänk. Löpbyxorna på, håret fast, synen i ögonen och menoks!

Ovan ser ni sammanfattningen - det som jag hittills påstått vara knappa fem kilometer visade sig då jag gjorde mig besväret att utföra några mätningar vara 4,58 km, men bra så. Då jag startade var inställningen att jag springer en fart som känns bra, och när slutet sedan närmade sig pressade jag lite hårdare i hopp om att komma under 30 minuters gränsen. 24 svidande sekunder. En blick i träningsdagboken säger mig att senaste gång jag sprang samma runda var tiden 31:25, vilket på den tiden kunde klassas som bra - en liten bättring där ändock.

Sedan när jag steg in genom dörren möttes jag av PT som påpekade att morgonlänkar vanligtvis inte springs hårt (i bemärkelsen ingen idiot springer på fullt på morgonen), men jag förklarar mig med att veckans snabbis var planerad för idag, och därav sprang jag hårt idag, oavsett tiden på dygnet. #dealwithit

/Fysikälskaren

Lyrurus Tetrix

Jag hade först tänkt att lördagen skulle vara en dag för långt och långsamt och söndag kort och snabbt, men efter en stunds närmare eftertanke kom jag fram till att jag hellre springer långt och långsamt med tunga ben än kort och snabbt med tunga ben. Så det blev en kort och snabb länk idag.

5,3 km, 35:40 min, medelpuls 173 och maximipuls 191. Medelfarten 6,6 min/km, vilket ju ännu är en bit ifrån jämnt 6 min/km, men ändå snabbare än till exempel 7 min/km. Pulserna är relativt höga, men det roliga var ju att det ändå kändes bra att pressa sig själv lite hårdare hela vägen. Så hårt sprang jag att då Ostekai råkade gå samma väg som jag sprang och hon skulle ta en bild på mig bakifrån så blev jag alldeles suddig på bilden. 

Se bara vilken kulle jag stakat upp mig för också.

Nu kommer jag till den spännande och naturnära upplevelsen jag hade under länken. I diagrammet syns den där vid 600 m, då farten stannar av för en stund. Det är nämligen så att jag alltid varit medveten om att jag bor lite på vad man kunde kalla landet - vi gästas ju frekvent av så väl harar (riktiga harar, inte några söta puppekaniner inte), hjortar, rävar och en älg har jag sett en gång också. Men idag såg jag en orre! En alldeles otroligt ståtlig fågel (det var ju då hanen förstås)! Blänkande svart med den röda fläcken i pannan, och hiskeligt stor. Jag funderar nästan på att börja dra safari här i våra knutar.

Bildbevis!

Ikväll kommer BB hit för att fira anti-hälsosamhet med mig (också SK var bjuden men för henne dög ej sällskapet). Jag kan till exempel berätta att vi har ett halvt kilo choklad i skafferiet.

/Fysikälskaren