Som väntat efter en dylik dag och dåligt med sömn var jag dödstrött när jag äntligen steg in genom hemmets dörrar. Ingen tid att förlora - packade snabbt ihop skor, långa byxor och orienteringsföreningens jacka, och satte mig för omväxlings skull på det högra sätet i bilen, detta för att hinna trycka i mig en smörgås medan papsen rattade oss till startplatsen.
Jag borde ha vetat att det var en dag då det bästa man kan göra är att bli hemma. Då man är dödstrött redan på morgonen och blir det sällan bra att åtta trappfyllda timmar senare tvinga sig till någon form av träning. Skadan är på alla plan större än nyttan.
Med den annalkande 8 km långa Venla-banan i bakhuvudet traskade jag iväg till start där en 5 km lång bana väntade mig. Jag orkade inte springa, benen höll inte. Pulsen steg inte. Jag traskade framåt i lugn fart, försökte mig på några joggande steg nu och då då terrängen blev något jämnare. Den första kontrollen tog det 25 minuter och en fråga om hjälp att hitta. Den andra kontrollen tog ytterligare 20 minuter och ett litet pesande. På väg till den tredje kontrollen irrade jag bort mig alldeles totalt, länge sedan om jag någonsin ens varit så oskärpt att jag gjort kilometerlånga bommar. Med värkande fötter satte jag mig på huk och vek ut hela kartan, försökte hitta mig själv. Jag hittade mig själv, och traskade raka vägen till målet.
Historiens lärdom är att man måste kunna lyssna till sin kropp. Om både den fysiska och den psykiska konditionen för dagen är på randen av ett ihopsjunkande är det bäst att man tar en lugn kväll, går och lägger sig tidigt. Man bevisar ingenting om varken motivation eller kondition genom att totalt utmattad sjunka ihop på en spånbana.
Så kvar återstår en orienteringsgång före öppningsetappen i mitt tredje Venla-kavle. Yolo.
/Fysikälskaren
PS. Igår gjorde jag också för första gången i mitt liv bekantskap med en fästing, från mitt armveck plcokade jag bort den!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar