onsdag 20 maj 2015

Missä miehet ratsastaa?

Jag räknar att jag så där alldeles på riktigt riktigt har bloggat senast för 31 dagar sedan. Men nu är jag tillbaka! Inget i världen kan nu distrahera mig från bloggandets ljuva värld!

Vad har jag sysslat med under dessa 31 dagar?


Jag har cyklat (mitt lag hittar du här i Kilometrikisas Tehosarja under namnet Cursu Viae Regis)
Jag har planerat att rymma till Australien och svurit över min studerandeekonomi
Jag har lärt mig allt som läras bör om nervsystemet och i min desperathet skrattat åt inte-ens-roliga halvhumorösa bilder
Jag har beundrat min rumpa i bibbans spegel
Jag har "tankat kolhydrater" på de frågeväckande sätten
Jag har tvättat min cykel så den skimrar och skiner
Jag har sprungit en halvmaraton
Jag har läst så till den grad att jag skrivit ett inträdesprov med en yolo-bubbla över huvudet
Och slutligen har jag idag sprungit 4 km med HCR-skjortan på mig bara för att alla ska förstå hur snabbt jag återhämtat mig från lördagens påfrästning.

Låt mig tala om lördagen! Efter att hela morgonen bytt fram och tillbaka mellan kortärmad, neonaktigt gul skjorta och långärmad, neonaktigt korallröd skjorta satte jag mig litet före de snabbaste gubbarna (och tanterna) startade i bilen för att påbörja färden mot huvudstaden där jag (eller min chaufför) sedan hör och häpna hittade en parkeringsplats, en alldeles fullkomligt laglig sådan. Klockan 16.25 startade jag loppet som det varit så mycket snack om här på bloggen, och två timmar, 40 minuter och tre sekunder senare kom jag i mål. Detta är ingen topptid i jämförelse med till exempel två timmar blott, men alldeles ärligt talat så är jag mycket nöjd över min prestation.

Själva springandet (nå joggandet) förlöpte som jag antar att det under dylika lopp brukar. De första fem-sex kilometrarna gick som en ren dans, under dessa hann jag också notera att den forna idols-finalisten Pete Parkkonen ven förbi mig. De därpå följande 15 kilometrarna var ett rent helvete, under dessa hann jag till exempel gå alldeles evigt många steg, med hela mitt hjärta hata den stackars gubben som någon gång i tiderna planerat centralparken samt hälla Maxim-dricka över hela mitt framparti. Men jag kom i mål och fick en plastpåser full med mat och en medalj och det var huvudsaken.

På kvällen märkte jag sedan i sin fulla bredd hur duktig jag varit, då jag faktiskt var så trött att (tro det eller ej), jag inte ens alldeles på allvar orkade stiga upp från soffan för att sätta pizzan i ugnen. Sedan spydde jag två gånger och somnade.

Så under majoriteten av 21,097 km och ett gott antal timmar efteråt gick min tankegång till största del i "det här är den första och sista halvmaratonen jag någonsin sprigner"-lika banor. Fyra dagar senare kan jag dock kanske lova att jag kommer ta en funderare över ärendet på nytt efter den första juli. Både av en och annan orsak hoppas jag att jag med gott samvete kan bestämma mig för att prova mina gränser pånytt nästa år.

/Fysikälskaren - även i detta tillstånd bultar hjärtat litet hårdare för fysik.

Och ett litet smakprov på min löparkompis musik:



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar