torsdag 21 maj 2015

Ytterligare en Orange Gästbloggning Annalkas

Lyssna här: det är dags för bloggens fjärde gästbloggning! I spotlighten (fläckljuset) står denna gång en gren som i förbifarten och utan en allt för stor passion nämnts redan några gånger, en gren som för en och annan har visat sig vara något mer än den från utsidan sett ter sig. Vi vävar härmed isär draperierna för vår gästbloggare IV och uppmanar samtidigt våra ärade läsare till att kontakta oss i fall de känner för att dela med sig av sina på något sätt i bloggen passande historier!

Jag minns hur mamma tjatade på mig då jag var liten: ”Vill du inte prova på gymnastik eller simning eller balett?” Det ville jag inte. Jag hittade min gren då jag var 6 år gammal, på första försöket, och förblev envist kär i den. Inte så jag inte gjorde annat under åren, men det mesta föll liksom bort efter en stund. Fördomsfull var jag också – det mesta som inte var bollsport verkade lite underligt, och allt man inte tävlade i var slöseri på tid.

Redan efter ett fåtal år, mot sluthalvan av lågstadiet, började mina knän bli aningen problematiska. Först gjorde det bara lite ont någon enstaka gång då jag sprungit en timme eller två på träningar, men så småningom blev värken värre och mer regelbunden. Hälsovårdaren sade att det nog bara var fråga om tillväxtsmärta, något som skulle gå om av sig själv. Jag var tveksam, för jag växte inte särskilt fort då jag var 11. Inte så att det hade hjälpt för stunden, även om hon hade haft rätt. Jag tränade tre gånger i veckan och spelade i genomsnitt en match varje veckoslut därpå, jag kunde inte vänta på lättnaden i ett obestämt antal månader eller år. Så jag skaffade mig knästöd, som fort blev nödvändiga för att jag skulle kunna ta ett enda springsteg. Och medan jag nu kunde spela som alltid förr, klarade knäna sig allt sämre utan kompressionen de kommit att bero av – smärtan slog till ibland när jag gick vanligt, och det tog länge innan den lindrades om jag råkade springa till bussen ibland.

Jag slutade växa, men smärtan gick aldrig om. Under årens lopp besökte jag en handfull fysioterapeuter som bara viftade bort den smärta jag kämpat med allt för länge. Vissa tyckte att det berodde på svaga muskler – något som inte borde vara ett problem för en ung flicka som sprungit hela sitt liv. Andra nöjde sig med den redan alldeles för välbekanta tillväxtförklaringen. Så jag gav upp och accepterade att jag skulle behöva mina knästöd resten av mitt liv.

Den sista gången jag besökte en fysioterapeut kom en lång stund senare, och enbart på grund av att mitt nya lag skickade alla spelare på granskning. Han filmade mig på springmattan, när jag gick, sprang, och gjorde knäböj. När vi sedan kollade inspelningen, var svaret uppenbart: min fot är fel. All smärta beror på rejäl överpronation. Det var en lättnad att få ett svar som var så simpelt och logiskt. Dock finns det ganska lite man kan göra åt saken; min fot är som den är, ett resultat av mina gener, likt resten av mig. Jag fick ett tjockt kompendium med olika rörelser som skulle förstärka och tänja på mina fötter och förbättra läget, men i all ärlighet orkade jag inte med hundratals upprepningar av till synes obetydliga övningar flera gånger i dagen. Det kändes liksom inte som ett tillräckligt effektivt sätt att åtgärda ett problem som jag ändå redan lärt mig att leva med.

Jag måste ha varit 15 då min kompis skaffade sig ett gymkort och jag först introducerades till yoga. Det tog månader för henne att locka mig till en av gruppövningarna; jag hann fylla 16 innan jag gick med på att följa med. Aldrig hade jag väntat mig att där hitta svar på alla mina frågor och önskemål. Men det blev inte som jag tänkt mig: muskler jag inte vetat om skakade av utmattning och jag kände skillnaden direkt. Jag blev förälskad på en gång. Ett halvt år senare gick jag fortfarande fel. Men jag hade ett eget gymkort och gick på yogalektioner varje vecka. Och så småningom – eller egentligen hände det ganska plötsligt – gjorde det inte så ont mera. Jag sprang till bussen och tänkte inte två gånger på det, för det fanns inget behov. Jag glömde knästöden hem allt oftare, men insåg att jag klarade mig utan dem.

Nu är jag 19. Mina knästöd i storlek S kändes ytterst obekväma senast jag tvingade dem på mig. Jag har inte använt dem på flera år. Jag har inte behövt dem. Men jag rör mig. Korgbollen föll bort nästan helt vid något skede, och ett par gånger om efter det – vi är som gamla vänner som återförenas nu och då. Lika är det med yogan. Men vissa delar av yogan bär jag med mig, gör jag för att kunna behålla knästöden i bakhörnet av byrålådan, oanvända och för små för mina 19-åriga ben. Och jag springer längs med ån då jag känner för det, bara för att det är så magiskt att jag kan.

/Korgyogaren

2 kommentarer:

  1. Woow denhä va bra och intressant skriven! Härligt att korgyogarens knän blivit bättre ^^

    SvaraRadera