Den stora frågan

Jag kommer hem efter en jobbig dag som närmast har gått ut på en rad ofavoritiga skolämnen samt klagomål och gnäll om allt och ingenting. Jag åt senast för sex timmar sedan och föregående natt har jag sovit på tok för litet. Varför i all världen är det första jag gör att öppna klädskåpet för att slita ut en bra kombination av sportkläder, för att några minuter senare dra ut på en joggingtur?

Efter ett hundratal metrar löpta och bakom mig är den huvudsakliga tanken jag tänker: varför gör jag det här? Jag tycker ju inte ens om att springa. Redan nu tar det ont i både vaden, knäet och vristen. Det kommer aldrig att bli enklare heller, för allt medan konditionen växer så springer jag ju desto hårdare och tungare länkar.

Det är en livsstil. Hela mitt liv har idrottandet och vardagsmotionen haft en så närvarande roll i mitt liv att det inte ens verkar som ett alternativ att slopa det och den. I tio år spelade jag fotboll, varav åtminstone fem av dem på den nivån att jag i bakhuvudet hela tiden, varje sekund av dygnet, hade tanken om att det någon dag kommer att vara mitt jobb. Fem dagar i veckan spenderade jag tillsammans med bollen, de två andra gick åt till till exempel länkar och konditionscirklar. Jag hade en smärre identitetskris när jag slutligen gjorde beslutet att nedprioritera grenen som varit mitt liv så länge jag kunde minnas. Vad jag vill säga är att en vana sitter hårt i.

Jag vill hållas i form. Jag vill hållas i en kondition som i alla fall i någon mån kunde kallas god. Jag vill inte vara den som inom mitt framtida yrke tappar respekt på grund av dåliga livsvanor och extrem övervikt. Jag vill vara en förebild.

Löpningen då. Rundan som jag idag sprang tog 34 minuter. Förra året tog den 30 minuter, året före det tog den 27 minuter. Lika jobbigt har det kännats hela tiden, varje gång. Med regelbundenhet hoppas jag på att kunna pressa ner tiden till under 30 minuter igen, och en motiverande faktor kunde ju också tänkas vara det där 21 km långa loppet i mitten av maj nästa år.

Under den sista kilometern tänker jag fortfarande på samma fråga. Lite av surheten har lättat, och jag medger: inte är det nu så hemskt egentligen, den här löpningen. I moderat fart flyger tankarna fritt i huvudet, och inte ens vristsmärtan var idag närvarande i någon längre stund. Hjärtat dunkar tre gånger i sekunden, andningen är flämtig, slemmet samlas i halsen, men hej - nog är det skönt.

/Fysikälskaren