För jag tror inte ni kan ens ana hur mycket av en toppidrottare som det ligger i lilla herr Nigel som bor i ett skåp i hörnet av mitt rum. Natt efter natt kutar han på i springhjulet som jag med möda byggt ihop med mina egna mjuka händer, och vilket hallå det blir då springhjulet honom berövas ens för en natt!
Det är nämligen så att igelkottarna trots sin lilla storlek behöver ett stort utrymme. De älskar att springa omkring, nosa och böka - enligt någon källa kan de springa upp till 5 km på en natt! De som personligen har träffat Nigel kan ha svårt att tro vilken fart hans lilla ben kan föra fram honom i om han är på rätt humör, men tro det eller ej, om han bestämmer sig för det kan han skjuta iväg i en fart som framkallar de märkligaste tigerhoppen hos medmänniskorna som vill undvika fastnade igelkottar under byrålådorna.
Han börjar lite försiktigt då lamporna släckts och huset tystnat. Några varv, så pausar han och gungar fram och tillbaka, sedan fortsätter han. Runt fyra, då de dagaktiva människorna i hans familj sover sin djupaste sömn, så når han sitt klimax, då han travar, travar i en alldeles sjuklig takt. Skruvarna glöder och hans ögon lyser av besatthet - fortare, ännu lite, framåt.
Så finns också den faktorn (som den skarpögde kanske kan se på bilden ovan) att herrn under sitt springande kommer upp i ett så lyckligt tillstånd att han gärna firar med att släppa ett lass eller två av det vi brukar kalla ilokakkan. Man antar väl att det evinnerliga springandet sätter fart på den lilla (11 ml stora) magen.
Det som den lilla taggbollen kan lära oss andra är att graden till vilken vi borde tycka om springandet. Ett mål för var och en av oss: att börja se fram emot och tycka om löpandet i lika stor mängd som skåpatleten hos Fysikälskaren.
/Fysikälskaren & Taggbollen
PS. En hujsigt bra idé som jag ruvat på i redan två år är att montera fast en kilometervisare i springhjulet. Kanske någon vacker dag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar