En traumatiserad ex-fotbollares memoarer

Ganska exakt ett halvt år har nu förflutit sedan jag lade av. När jag ser mig omkring i mitt rum ser jag ändå en hel del som vittnar om det soliga förflutna. På en vägg hänger alla fotbollsrelaterade medaljer jag någonsin fått, varav vissa påminner om några av de bästa minnena jag har och andra påminner om tårar som brände upp till ytan i samma stund som domaren blåste av den sista visslingen. På en annan vägg ser jag sju olika foton på mig och något av lagena genom åren, och under fotona hänger en hel kaskad av vimplar som jag blivit tilldelad efter lyckade matcher. På en tredje vägg hänger en gammal spelskjorta, på golvet har jag en lurvig grön matta som påminner om det gröna gräset. Om jag öppnar skåpet längst till vänster faller tre par gamla fotbollsskor ut, och inte heller ur klädskåpet har jag ränsat ut alla de plagg som stort signalerar åt omgivningen vart jag hört.

Bara några gånger efter att jag för sista gången tog av mig de svettiga benskydden har jag kommit i en så kallad ordentligt kontakt med en boll. Visst har det känts bra, och visst sitter ju alla kunskaperna i. Visst njuter jag av att trixa omkring med bollen i fötterna, och visst tycker jag fortfarande att det doftar gott när man stiger in i fotbollshallen.

Minuterna som jag har sett på när någon annan spelar (och då räknas inte 4-åringarna i fotbollsskolan) är dock ännu färre än de under vilka jag sparkat boll själv. Där går gränsen. I veckan skrev jag en essä om varför sport är underhållande, och en av orsakerna jag lyfte fram är att vi gillar att se på toppidrott därför att toppidrottarna klarat av det vi inte själv gjort - de fortsatte träna då de flesta av oss slutade. Och för mig är det såret fortfarande för färskt; efter sex månader känns det fortfarande vemodigt att bara se till exempel en Champions League-match.

Och det är därför jag sitter i mitt rum och är lite glad över att jag för tillfället är såpass hörselnedsatt i vänstra örat att jag inte kan höra vad Zlatan och alla hans kamrater talar om i TV:n. Till och med mamsen som till exempel kan fråga vad en seinäsyöttö är för något sitter nu som fastklistrad och är imponerad över den långa jappen från Rosengård, medan jag som för ett år sedan skulle ha campat framför televisionen redan i en vecka nu undviker all kontakt med vardagsrummet. Så gott jag kan försöker jag undvika alla de känslor som Zlatan-dokumentären skulle väcka. Men kanske någon vacker dag.

Låna aldrig ut kameran åt någon antagandes att det är en självklarhet hur man använder den.

/Fysikälskaren