Litterärt ansträngd promenad

Helouhelouhelou!

Eftersom det bara är ett begränsat antal inlägg kvar tills vi uppnår något som kan kallas en milstolpe, så har vi med flickorna infört vissa restriktioner gällande mängden inlägg som samtliga bloggskrivare får lägga ut under denna pågående vecka. Följden av detta beslut är att jag i just detta inlägg har som tanke att skriva skrivpirret av mig, så att jag sedan i lugn och ro under resten av veckan kan låta bli. Hahaha, inte slipper ni av med mig så lätt, inte.

Jag nämnde tidigare att vi är nära inpå en milstolpe här på bloggen nu. Vissa kanske gissar, andra kanske inte gör det. Ni får vänta och se, det kommer att bli spännande, det lovar vi. Något att vänta på, det lovar vi. I bästa fall kan ni hoppas på en vilt flödande kreativitet, som inte drabbats av en nämnvärd censur alls.

Tidigare denna pågående vecka blev jag och 29 andra blivande studenter tillsagda att i varje text och mening anstränga oss litterärt. Jag försöker mitt bästa, men vill påpeka att det är litet krävande, då texten skall handla om en promenad som var precis lika grå till vädret, bitande kall i kinderna och uttråkande långsam till farten som alla de fjorton tidigare promenaderna varit. Men utmaningar bör man ta emot med en varm omfamning.

Jag satt här vid mitt skrivbord, på samma stol som jag sitter på i skrivande stund, när mitt matematikläsande avbröts av en tanke. Nee, det här blir nog int till nånting, nu får jag nog ta och rycka opp mej. Fet, ful och fittig, det är vad jag blir av att sitta här med Ellips 2 och en burk lakrits från Tallinn, ingenting annat. Så jag slog igen Ellips 2, drog på mig en gammal och blå fotbollscollegetröja, satt skorna på  fötterna och ropade hasta la vista i dörröppningen.

Ett bättre vintersportsmode än mitt får man leta efter. Gamla vita joggingskor, svarta byxor och svart jacka går väl an. Även den orange mössan passar riktigt bra i kombination med de tre tidigare. Höjdpunkten utgjordes av de skränande rosa touchscreen-fingervantarna, som milt sagt orsakar värre migrän än läsning av en essä skriven med dålig handstil, kan jag tänka mig.

Så där skränade vantarna mot en grå och landelik horisont.

Trots sina estetiska egenskaper är de nog ändock så bra, så bra, de där touchscreen-vantarna. Man kan till exempel pilla på Sportstracker mitt under promenaden, utan att förfrysa fingrarna av sig. Och då podcasten från Discovery Channel efter en halv timme tar slut, så kan man utan att blotta sina förnäma fingrar klicka fram följande podcast från National Geographic Weekend. Minsann, vantarna effektiverar promenaden minst tiofalt.

Låt mig nu beklagas över Sportstrackern. Den fungerade snällt och väl under hela promenaden. Jag hann även registrera att promenaden i sin helhet tog 1:02 h, och var 5,89 km lång. Men när jag med vantarna på skulle trycka på Lopeta, då klarade inte Sportstrackern av det mer. Då tyckte den att det var dags att stänga av sig och radera all information om vad jag dittills sysslat med under min lilla promenix. Int' e' de' hävt int'!

Sedan så har jag idag varit totalt läkemedelsfri. Ren, som amerikanen skulle uttrycka det. Ingen antibiotika, ingen hostmedicin, inte ens några kortisondroppar i örat. Är jag på väg att bli frisk - det vet jag inte, men imorgon skall det länkas i varje fall. Imorgon är det nämligen abijumppa som gäller för min och Bakbloggarens del, och förhoppningsvis slutar det inte i några av de hotbilder som Bakisen tidigare idag målade upp. 

Ses på andra sidan!

/Fysikälskaren